Vilken dag!

Klockan är snart nio, Moa har precis gått till skolan. Det är 16 grader kallt och solens första strålar har precis börjat leta sig fram och det är en klarblå himmel. Diset ligger fortfarande kvar över de snöklädda ängarna, och när jag går min första runda med Alix blir jag helt betagen av den vackra bilden som kommer till mig när jag går, just nu är jag så tacksam för att jag kan se allt det vackra som är runt omkring mig, att jag kan höra snön knastra under fötterna och känna kylan göra min hud stel och kall, för att i nästa stund träffas av solen strålar som värmer. När det är så här kommer den konstnärliga ådran fram och jag vill föreviga detta ögonblick, jag känner en otrolig lycka i magen och så nära naturen i denna stund.

Nästa runda är med Gin och då har jag kameran med mig, dags att föreviga :)

NEONOVA - Design

Måste bara berätta hur super duktig min lilla syster Åsa är, hon har ett intresse i att göra lite olika smycken, hon la ut lite bilder på bloggen där hon berättade om sin nya hobby, sen blev hon överöst med folk som tyckte att hon skulle börja sälja dessa otroligt läckra smycken på nätet, sagt och gjort Åsa startade en webb butik som heter NeoNova-Design, för det första är bara namnet så häftigt, hennes två barn heter så, men det passar så bra till ett design namn, undra om hon hade det i bakhuvudet innan hon fick barnen :)

Alla smyckena är unika och finns bara i ett fåtal exemplar eftersom de är handgjorda. Jag är så himla stolt över henne.
Jag rekommenderar er verkligen att kolla in hennes fina smycken. Har lagt upp henne som länk på min sida. Men här kommer adressen ändå.

http://neonova-design.dinstudio.se/

Dessa smycken har jag köpt!

Så då har jag gjort det tog äntligen modet till mig och åkte ut med Alix och tävlade.

Hade ju valt just denna tävling eftersom det var bara tre som hade anmält sig, och jag tänkte att det kan ju inte vara så svårt när det är så få hundar på tävlingsplatsen. Alix har ju alltid tyckt att inga andra hundar ska komma nära hans matte, så det har varit ett av mina stora problem att få honom att förstå att jag faktiskt klarar mig själv, jag behöver ingen hjälp. Om jag ska förklara det i mänskliga termer så är det ungefär så här. Alix är väldigt konkurrenstänkande, och han vill inte ha någon konkurrens om mig, så om någon kommer för nära tror han att de kommer att ta mig och eftersom Alix tycker att jag är hans, så måste han tala om högt och tydligt att kom inte hit för jag slåss om henne. Så detta har jag tränat på jättemycket på, och det har blivit bättre, men med Alix är det så att när man känner sig säker, så har han kommit på någonting nytt o så får man börja om från början igen. Men den sista tiden och tack vare att Annelie stöttat mig och tyckt att jag kan tävla, så såg jag min chans med denna tävling.

Tävlingsdagen:
Har nu hört att fler har anmält sig, hjärtat klappar, ska jag skita i det och åka hem i stället, nä får se hur Alix är. Åker iväg en bit och går på långpromenad med Alix och Gin kl. sju på morgonen är tillbaka på tävlingsplatsen kl. 08.00 tar en kopp kaffe, känner hur nervositeten kommer och lägger sig som en stor klump i magen och i hjärnan, förstår ni hur det känns när man försöker allt man kan att tänka, men det går inte. De andra som ska tävla börjar droppa in och jag ser den ena hundrasen efter den andra och jag tänker herregud vad många det är, tre vita herdehundar varav två hanar, en liten japansk spets, den ser ju försjutton ut som en liten vit trasa en sån där som Alix brukar tycka om att kampa med, dessutom ser jag att den är ett litet yrväder som har mycket spring i benen, det har även kommit en Golden, en Schäfer till, en slags terrier, såna där ettriga hundar och en tollare. Jag har ju redan målat fan på väggen, går ner till Zissi i sekretariatet och frågar henne hur många är anmälda egentligen, ja det visade ju sig att det skulle bli fullt på platsen alltså åtta hundar.

Platsliggningen är det första momentet, och är nästan alla förares värsta moment för man vet aldrig vad som kan hända. Det går iallafall till så att, alla hundar ska ligga på rad bredvid varandra och där ska man lämna sina hundar och ställa sig minst 20 meter framför dom, man har inte längre någon kontroll på sin hund utan måste lita på att den ligger, i de allra flesta fallen brukar det vara så att går en hund upp brukar den gå till sin förare, men det har hänt vi många tillfällen att nån har gått till en utav de andra hundarna för att leka eller ställa till bråk, och ibland händer det att en hund rusar upp och börjar busa och så har hela raden med hundar tyckt det såg stenkul ut, så har man hela planen full med hundar som busar, eller slåss. Så ni kanske för står att det är inte helt enkelt och mycket nervpirrande.

Dessutom så lottas det innan man går ut på plan, och ops jag kom på att jag faktiskt aldrig tränat på att Alix ska ligga emellan andra hundar, oj oj oj!!!!!!!!!!, ok är väl med till lottningen då och ser vilket nummer jag får har jag tur kanske jag får ett eller åtta som är en kant, då kanske jag kan vara med............

Okej hjärnkontoret börjar fungera lite en liten tanke letar sig fram, kanske jag skulle ta ut Alix ur bilen och se hur han reagerar på de andra hundarna, sagt och gjort, jag hör hur hans andhämtning ökar, jag håller honom kort visar att jag har kontrollen, går efter de andra hundarna, sätter ner honom bredvid, han sköter sig riktigt bra fram tills han får syn på det lilla vita yrvädret som ser ut som en trasa, då blev han jätteintresserad och lite svår att hålla, jag tar i lite extra, men han har bomull i öronen. Dags för lottning ropar Kirsi, hjälp tänker jag var ska jag göra av Alix, kan ju inte ta med honom in, då kommer Kirsi med en lösning sätt in honom i Helens bil, okej! Går in i ladan där lottningen äger rum, den första ropas upp och får nummer åtta, faaaaaaan också, där rök den okej nummer ett finns ju kvar, så blir det min tur jag synar noga påsarna som döljer nummrena som om jag skulle kunna se igenom dom, måste ta en, jag fick nr tre, det innebär att jag måste ha två på ena sidan och fem på den andra, oh my god........, väntar för att höra vem som får nummer två och nummer fyra, vit herdehund nr två och jag tror inte det är sant liten vit trasa nr fyra, ja, ja, jag tror faktiskt att ägarna till den lilla vita hunden också blev nervösa över att Alix skulle ligga bredvid deras lilla sötnos, för dom såg ju hur han reagerade.

Går i väg till träningsplanen och kör lite, Alix känns relativt lugn och kontrollerad så jag tänker att jag ska känna lite till, går iväg med honom så han får rasta sig, och sen tillbaks till träningsplan. Bestämmer mig för att gå genom hela högen som står och väntar på att tävlingen ska börja och han morrar lite åt en utav hanarna, lägger ner honom, nu känns det som om jag är i upplösningstillstånd, frågar Helene om hon tycker jag ska avstå platsen, hon säger att det måste jag känna hur jag vill göra, jag bestämmer mig för att gå ner till platsen och där avgöra hur han verkar, vi blir uppropade av tävlingsledaren att komma och ställa oss på våra platser, och där vet jag inte vad som hände, för helt plötsligt hade jag kopplat loss honom, lagt ner honom och gått i från honom på tävlingsledarens kommando, det måste ha slagit slint, jag gick ju dit för att känna hur han kändes och helt plötsligt stod jag 20 meter framför honom och såg hur han hade en vit herdehund på ena sidan och en liten vit trasa på andra, de ska bara ligga i två minuter men jag kan garantera att de två minuterna verkar som en evighet när man står där.

Men döm om min förvåning när han inte överhuvud taget inte tittar åt de andra hundarna, jag ser att han ligger och luktar lite upp mot skogen som ligger precis bakom, jag vet att det finns mycket vilt här, men han ligger trots att det blåser i presseningar, hundar som gapar och fullt med folk som står nära plan. Två minuter har gått och han ligger fortfarande när vi kommer fram till våra hundar, jag skakar i hela kroppen och är helt slut, men vilken underbar känsla jag hade efter det en av mina värsta mardrömmar vad det gäller Alix var över, och vi klarade det
och vi fick en 10:a.

Nästa moment är tandvisning, så ska domaren bedömma hundens tillgänglighet och där fick vi en 10:a. Eftersom jag hade nr tre fick jag gå tillbaka till träningsplan, och nu kände jag egentligen att nu fick det gå hur som helst för vi hade klarat det som varit vårt största problem, Alix är ju den typen av hund som tycker att han kan allt bäst själv, och vill därför gärna styra momenten, så det kan gå precis hur som helst. Jag såg att nr ett var färdig och nr två skulle in på plan, så jag placerade mig utanför tävlingsplanen för att vänta på min tur. När det var dags för oss så tog jag honom under kontroll redan innan vi gick in på planen.

Första momentet är linförighet, det vill säga att man i löst hängande koppel, går ett program med hunden i fot, och han ska följa, hur jag än går, det är tävlingsledaren som talar om vad man ska göra, jag tittade inte på Alix så jag hade egentligen ingen aning om hur han gick, det enda jag kände var att han var med mig, jag blev så glad när vi var färdiga och han fortfarande var med mig att jag glömde titta vilket betyg jag fick.

Nästa moment är platsläggande under gång, det vill säga att jag kopplar loss hunden, går fot med honom tills tävlingsledaren säger kommendera, då ska hunden så snabbt som möjligt lägga sig ner medan jag fortsätter att gå. Alix la sig bra, men när jag skulle gå tillbaka till honom så började han nosa lite, tror att han trodde att han gjort något fel när jag gick tillbaka utan att berömma honom, för det får man inte göra innan hela momentet är slut.

Sen var det inkallning, och det gick ju som en dans, satt fint kvar och när jag ropade kom han i full fart, avslutningen när han skulle sätta sig fot gick lite för fort då han knuffade till min arm.

Nästa moment ställande under gång går till på samma sätt som läggande under gång, bara det att hunden ska ställa sig så snabbt som möjligt, här gjorde han likadant när jag gick tillbaka han började nosa, men han ställde sig blixtsnabbt.

Apportering nästa, här ska hunden sitta i fotställning och vänta, på mitt kommando att hålla fast apporten utan att tugga, och det tänkte inte Alix alls vänta på utan han älskar föremål, så att tog apporten innan tävlingsledarens kommando, och sen tänkte han inte alls ge tillbaks den, så han tuggade och tuggade på den, men han släppte på mitt kommando, och här såg jag vilket betyg jag fick, naturligtvis blev det bara en femma.

Så sista momentet är hopp och det gjorde han strålande och där såg jag också betyget som blev en 10:a Helhetsintrycket som också betygsätts blev en sjua med motiveringen att Alix är en glad och livlig hund, men han trycker lite, och med det menas att han går så nära mig att han nuddar .

Nu hade jag ingen aning om vilka poäng jag fått, man måste ha 160 poäng för att bli uppflyttad till nästa klass, men för mig spelade det just då ingen roll, vi hade klarat platsliggningen och lydnaden hade kännts bra för en gång skull var det jag som hade kontrollen hela programmet och inte Alix, så jag svävade som på små moln, Sprang med honom till bilen och där fick han massvis med godis och kramar.

Så kom vi till prisutdelningen, och jag hade fortfarande ingen aning om hur det gått, de börjar alltid bakifrån med den som kom sist, och jag hörde hur de ropade upp den ena efter den andra men inte oss, så kom de till prispallen och jag var fortfarande inte uppropad, tredje pris går till......... den andra Schäfern, va hur bra gick det egentligen, andra pris går till......... Ankie och Alix, jag jublar och kramar tävllingsekreterare, tävlingsledare ja till och med domaren fick en kram, jag kunde inte tro det var sant 173 poäng, efter allt slit, och alla turer som varit med Alix, fick vi äntligen en bekräftelse på att vår träning funkar. Tack Annelie för att du stöttat och uppmuntrat istället för att, dömma och nedvärdera.

Ja, det här blev ett långt inlägg, antingen så orkar ni läsa eller också gör ni inte det, hur som helst.

SE UPP; NI ANDRA SOM ÄR UTE OCH TÄVLAR; Jag och Alix är på gång!!!!!!!!!!!!

Men herregud, nu har det varit så mycket att jag fullständigt glömt bort att blogga.
Vart ska jag börja?

Det är full fart på Agel, det strömmar in intresseanmälning från folk som vill veta mer och det är jätteroligt, det gör att just nu så är det allt man tänker på, man andas Agel, jag vet ju vart det kan ta mig och det gör att man ibland har svårt att somna, men där gör ju Agels underbara kosttillskott OHM susen, den är ju som en liten soldat som letar upp precis vad den behöver sätta in sina krafter någonstans, och det gör att jag är mer fokuserad, piggare, mer motiverad mindre stressad och sover mycket bättre.

Jag har ju investerat i min framtid, eftersom jag vet att det inte kommer att bli mycket att leva på när man går i pension, och jag vill kunna leva och göra saker som jag känner för, men min största motivation är mina barn och barnbarn, jag vill kunna visa dom att man faktiskt kan göra precis allt, det finns egentligen inga hinder, det enda hindret är det man själv skapar.

Jag vill kunna köpa saker till dom, ta med dom på roliga saker, det spelar ingen roll att min äldsta nu är 28 år och har en bra inkomst själv, jag vill ändå kunna dela med mig.

Även till mina föräldrar, som jag älskar väldigt mycket. Ja, dessutom saknar jag att kunna åka och hälsa på min underbara släkt, att kunna vara med på alla träffar när det händer något särskilt.

SE UPP, snart är jag på gång igen och då vet ni hur det blir, galna, roliga släktfester där vi hittar på en massa saker tillsammans.

Agel do life!

Herregud, jag tycker inte att det är annat än Måndag och Fredag, tiden går hur fort som helst, känns som man har en hel del att göra, men får man nånting gjort då?

Idag har jag i alla fall tränat hund, något man måste göra om man ska komma någonstans och det är ju snart tävling, han är väldigt het så vi får väl se hur det går, undra om man kan ge honom valium innan tävling = )

Gräsmattan ser ut som en äng, DEN MÅSTE KLIPPAS, ja ja får göra det i morgon, inget regn får vi hoppas.

Annelies små bäbisvalpar har nu växt till sig och är riktiga galenpannor vad ska det bli av dom månntro, och så fruktansvärt söta är dom.

Nu är det måndag kväll, och snart dags att gå och lägga sig. Moa har varit hemma från skolan idag för hon hade ont i halsen och sitt lilla huvud, men nu känner hon sig bättre så det blir skolan i morgon.

I torsdags åkte hon på scoutläger och bodde i ett stort militärtält, på fredagen tog hon sitt premiär dopp i sjön, kan tänka mig att det inte var särskilt varmt o inte var det varmt i luften heller, så kanske inte så konstigt att hon har ont i halsen, men kul hade dom, hon var helt slut när hon kom hem.

Själv har jag varit på träningshelg med min schäfertik Gin, vi provade på lydnad, spår och skydd. Gin skötte sig jättebra, det är bara det att jag ska låta henne vara lite mer vild och vacker, hon vill nämligen fråga mig om lov i allting. Gin behöver jag inte ha så mycket lydnad på som jag behöver med Alix. Alix fick följa med på söndagen, han satt i bilen medan vi körde skydd på planen och jag visste när jag skulle ta ut honom från bilen att han hade höga förväntningar, men tjii fick han för nu var det slut, det tog ett tag innan vi fick ner alla fötterna i backen och han förstod att det inte skulle komma någon rolig gubbe med skyddsärm och leka med honom, bara tråkiga matte som ville köra lydnad, men till slut gick han riktigt bra. Nu ska jag och Alix tävla lydnadsklass där den 7 juni. Så håll alla tummarna för att det ska gå bra.

På återhörande!

Helg!

Det har varit full rulle hela helgen.


I lördags var det städdag på Ulricehamns brukshundsklubb och det blev så fint, vi var nog en femton personer som var där och grejade. Det målades, och röjdes, städades både inne och ute. Utemöblerna blev inoljade och blommor sattes ut.










Monali lagade som vanligt god mat.









Efteråt tränade jag Alix, trodde det var han som skulle bli trött men det var han som motionerade mig, Han e för go den hunden.







Moa var med hon trivs när vi är på klubben, undra om det är för att det finns en massa gott där.








Idag jobbade jag en stund på förmiddagen, det är så kul.








Gräset blev klippt, jäklar vilken stor gräsmatta jag har, har i alla fall en uppsamlare så jag slipper kratta.